lördag 24 oktober 2015

Sista dagen hos sönerna.

Ett litet kollage av Umeå i går:)

2 veckor har nu gått sedan vi kom hit till Umeå. Men så snabbt tiden går när man får vara med sina söner o familj. Då mår jag som bäst:) Maken har hjälpt äldsta sonen att bygga övervåningen i deras nybyggda hus som sagt. Och det har gått bättre än förväntat måste jag säga. Dom 2 tillsammmans har jobbat superbra tillsammans:). Hela övervåningen är nu gjord och just nu håller Kjell på med det elektriska...så dom får lite belysning.
I går kväll tog vi oss en paus med yngsta sonen. Vi åkte hem till honom o umgicks, medan vår äldsta son då umgicks med några av deras kompisar:) När vi kommit till vår yngsta son tog vi oss en promenad ner till stan. Det var riktigt härligt och varmt i går kväll. Vi gick förbi Umeå stadskyrka. En super super fin kyrka:)  Hade gärna gått in i den...men det hann vi inte riktigt med just då.

Byggnaden:
Längd: 40,92 m
Bredd: 25,1 m
Höjd till takfot: 12,4 m
Höjd till tornets spets: 50,5 m

https://www.svenskakyrkan.se/umeastad/defaultaspxid642087
 Sedan fortsatte vi vidare mot biografen. Där vi skulle se The Martian. Vilken skillnad det är på biografen hemmavid och här i en större stad. Det var en stor biograf. Vi valde att se 3D bion. Mer effektfullt:))
 Nu får vi se hur elen kommer att gå för Kjell och om vi kan åka hem idag som vi bestämt. Tråkigt och vemodigt känns det. Vi har fått rå om dessa o vara nära vårt lilla barnbarn i 2 veckor.
Det är inte bara 1 gång vi gått ner på knä för vår söta söta lilla Benjamin.:)

4 kommentarer:

Lennart och hans tankar sa...

Såå trevligt ni har haft det!

Det blir fler turer!

Kram

Rolle o Carina sa...

Ja dagarna går fort när man har trevligt!

Ha det gott o njut.....Kram

Millans Värld sa...

Men har det redan gått två veckor.
Oj så tiden rinner iväg.
Förstår att ni tycker om att få umgås med sönerna med familj.
Kram

Husbilen-Ellen sa...

Umeå är en vacker stad, med sina björkar, men jag förstår att minstingen var det finaste!! Kul när allt går bra och blir som man tänkt. Kramar Elisabeth

Skicka en kommentar